Novell

här kommer en novell jag har skrivit. nästan inget är sant men den är skriven själv och den handlar om katter.
och om vänskap...så varsågod. om ni har tips eller ideer skriv gärna det. snälla,ingen kritik!
 

 Mitt liv som katt

Jag har alltid varit lite udda. Ja, hur ska man säga..? jag var inte så pigg som andra när jag var liten. Jag sov ofta och jagade inte möss. Jag försökte en gång men …. ja, det gick inte så bra.

                       

Jag hade bara en vän. Min nalle.

 

En dag gick nallen sönder jag blev arg och ledsen.

Jag satt mest i hörnet och surade.

Men en dag kom en ny kattunge till gården.

Han hette oliver.

 

 

 

 

Vi blev bästisar, vår favorit lek var att sova i kaffekoppar.

 

Alla blev arga. Utom vi.

 En kväll när vi lekte på gården så ropade

Våra mammor på oss. Mamma berättade att

Vi skulle börja i skolan.

Jag blev lite nevös. Spännande.

 

Dagen efter hittade jag inte oliver.

Jag ropade och ropade. Han var borta.

Jag letade överallt. Jag gick ner till huset.

Husse och matte hade haft fest och det låg

Skräp överallt.  ”OLIVER!” ropade jag.

”Här är jag” pep det från en chips burk.

 

 

 

Oliver sa att han var rädd för skolan. Det fanns elaka

Mobbare där. Jag sa att vi var tuffare. Oliver nickade.

”Inget kan klå oss” sa vi.

 

Första dagen i skolan var spännande.

Vi hade kul och såg inga mobbare. ”där ser du” sa jag

Vi fick lektion i att jaga möss.

Oliver var snabbast.

 

Han och jag hade tränat på det dagen innan.

Vi jobbade också med att klättra.

Sedan jobbade vi med självförsvar.

Jag och oliver hade jätte kul

 

Sedan hade vi rast. Vi övade på vad vi hade lärt oss.

Fröken kom förbli och sa att vi var duktiga.

Vi tackade.

Efter rasten var den bästa lektionen.

Jamande.

Vi var bäst. Vi jamade högst och finast.

 

 

 

 

Nu var det dags att gå hem. Vi tog vägen genom torget.

Det var då vi såg henne. Ensam, liten, övergiven.

Hon gick där och såg ledsen ut.

Vi gick fram till henne.

 

”hej, vad heter du?” frågade jag.

Hon tittade på oss, med små ögon.

Hon pep lite. Då förstod vi … hon kunde inte prata

Hon hade inte lärt sig det, hon hade ingen mamma.

”jag heter oliver, och det här är Olvina.” sa han tyst.

Kattungen kröp in till mig.

”Hämta din mamma ”sa jag. ”varför inte din?” frågade oliver.

”hon ska få ungar idag” viskade jag. Oliver gick iväg.

 

Han kom med sin mamma och vi gick hem, när vi kom hem ropade min mamma på oss båda. Nu skulle jag få se mitt syskon.

Det pirrade i magen. Jag gick in till mamma.

 

De var så söta.tre små oranga ungar. pojkar

 

 

Fortsättning följer….

1 Ninni:

skriven

bra berättelse ganska gullig

2 fredda:

skriven

tack, fortsät gärna läsa

Kommentera här: